Jovisst, så var det. Dukat för tre på släktträffen.
Kanske fel att säga släktträff – men det är min enda släkt som jag brukar träffa, så vi säger väl släktträff. Stor eller liten, men den var stor för mig.

Det var nämligen så att min bröder, Johnny och Robert (kallad  Robanitchki av mig), hade pratats vid och tyckte att vi skulle ses alla tre och prata gamla minnen,  höra hur det var med våra familjer, barn och barnbarn. Sagt och gjort! Vi träffades på ”Hemmet” för där fick vi vara ifred och ingen som tjuvlyssnade och inga fruar och men som la sig i :-).

Det blev en stor gryta Kalops med kokt potatis, rödbetor och sugdegsbaguette.
Satt som en smäck.

Sen blev det prat, prat och prat. Tårar av glädje, tårar av sorg (inte så många) och många kramar och skön känsla av att få träffas igen alla tre.
Det var åtta år sedan sist vi sågs alla tre!!!!!!

Beklagligt nog så var detta den enda bilden jag hann med.

Som ni kanske förstår så blev det lååååångt in på småtimmarna innan vi var klara med allt vi ville ha sagt och gjort. Kvart i fem på morgonen kom taxin och hämtade pågarna och jag fick några timmars sömn. Jag somnade med ett smil på mina läppar.

Måste tillägga att Robbans son, Toffe, ringde och kollade om Robanitchki var kvar – och det var han och då ville Toffe komma och vara med. Taxin släppte av honom på natten (vad nu klockan var) Trevligt med lite ungdomligt inslag 🙂

Vi ses snart igen kära bröder